roinen

Hej!

Dagens etappmål var Las Vegas – spelets och syndens näste! Dit var det ungefär 30 mil och färden går som bekant genom Mojaveöknen. Öken ska det vara något kanske du tänker och rynkar lite på näsan men då ska jag berätta att landskapet är storslaget och delvis mycket vackert.

Visste du förresten att Route 66 gick just mellan Los Angeles och Chicago. Delvis samma sträckning som Interstate 15, d.v.s. den som jag körde i dag. Bitvis är vägen kanske lite enahanda.

Men när man har en GPS som även visar höjden kan man inte låta bli att fascineras av att plötsligt klättrat upp från havsnivån till 1450 meters över havet. Utsikten är imponerande. Berg och djupa dalar, och sedan mera berg igen.

Och skulle inte det vara nog så kan man stanna till och ta en fika i någon av de fantastiska samhällen man passerar. Jag säger bara Barstow och Baker, har du varit där så förstår du alldeles säkert. Nä jag skämtar förstås, det är obegripligt att människor vill bo på dessa platser men å andra sidan så skulle de nog tycka samma sak om Matfors, Indal eller Stöde.

I Baker tog vi alla fall en kopp kaffe och kissade vilket blir mer och mer välbehövligt ju äldre man har förmånen att bli. Snart lär man väl inte kunna åka längre än 1 mil i taget om utvecklingen fortsätter som den har börjat.

Slutligen kom vi fram till Vegas men eftersom det skulle dröja några timmar innan det gavs access till hotellrummet så bestämdes att ytterligare en ”outlet” skulle besökas. Den iden var vi långt i från ensamma om. Det kändes som om halva stan var på tå för att inte missa mellandagsrean och göra av med de sista slantarna innan året var till ända. I stor behov av en toalett och omöjligt att finna en p-plats började humöret att tryta. Situationen förvärrades av en parkeringsvakt i uniform som tydligen bestämde sig för att ställa till så mycket problem som möjligt.

När de grundläggande behoven var tillgodosedda var det så dags för att starta shoppingen. Rätt så snart gav jag upp eftersom det inte kändes värt besväret att köa för att komma in i affärer, köa för att få prova ett plagg och återigen köa för att betala. Helt enkelt inget för en vanlig svensk man!

Tre timmar senare men med merparten av pengarna i behåll var det så dags att navigera mot hotellet. Första hindret på vägen var den otrevliga p-vakten men till allas glädje lyckades jag smita under den sekund som han vände bort blicken. GPS:en skickade ut oss på en 8-filig Freeway och sa att det var 4 km till närmaste mack. Nu började jag bli lite orolig eftersom bränslemätaren stod på rött. Borde förstås ha tankat när min fru frågade om bensinen skulle räcka men jag trodde inte att Dodgen skulle sopa i sig så mycket bensin som den faktisk gjorde. Ja GPS:en har varit ett ständigt sorgebarn. Många gånger har den skickat mig fel och det hände förstås igen. Men en mack hittades till slut och färden kunde fortsätta.

Men så hände det igen, allt för sent kom apparaten med ett meddelande och vipps så hamnade hela ekipaget på ”the strip”, d.v.s. Las Vegas mest kända gata istället för närmaste vägen till hotellet.

Efter incheckning började lila stadsvandringen på jakt efter mat. Och mat finns det praktiskt taget överallt. Saken är bara den att priserna kan variera väldigt mycket. Det ordnade sig också. På vägen hem kunde jag konstatera att trotts att jag var i New York förra året så kom jag mycket närmare frihetsgudinnan här i Vegas, än vad jag gjorde däruppe.

Bilden nedan visare lite tinnar och torn på hotell Excalibur där jag bodde 2007 när jag senast var här.

Dessvärre så har jag nylig upptäckt att mågen inte läser min blogg! Det gör mig förstås oerhört ledsen och besviken. Men nu tror jag att jag kommit på förklaringen. Han dricker hellre Samuel Adams och tittar på amerikansk fotboll.

Ha det så bra

Roine